MEDELTIDSGOTLAND

GOTLAND

Vi är många som under århundradenas gång fascinerats av Gotland, den gotländska naturen, klimatet och den gotländska historien. Det första kända försöket att skapa en överblick över den gotländska historien gjorde den s k ”visbymunken” i franciskanerkonventet i 1400-talets början. Säkerligen var han inte ensam, för den danske historie- och slottsskrivaren Nicolaus Petrejus anger i mitten av 1500-talet att det på slottet fanns böcker som tagits dit från klostren och han skriver: ”Insläppt där fann jag några vagnslass av codies, överhöljda med smuts, mögel och damm, av vilka jag hopsamlade några.”

Att det funnits nu försvunna krönikor ännu på den store historieskrivaren Hans Nielssøn Strelows tid förstår vi av ett antal notiser som han plockat ur sådana. Därmed inte sagt att alla notiserna var med verkligheten överensstämmande, men han gjorde en ovärderlig insats genom sin Gutniska krönika 1633 och berättar uppgifter om t ex inbördeskriget, vilka utan hans insats varit förlorade nu. Han följdes av Haquin Spegel, som skrev för att bevisa att Gotland rätteligen tillhörde det svenska riket.

På 1700-talet gjorde biskopen Jöran Wallin en stor insats för gotländsk historia och vid sekelskiftet 1800 var Hilfeling på ön och gjorde värdefulla anteckningar och framförallt avbildningar. Under 1800-talet märks viktiga män, som hävdatecknaren P A Säve och hans bror Carl, vilken den senare gjorde den första sammanställningen av gotländska runinskrifter. Viktig var också C G Brunius, som på 1860-talet utgav den första gotländska konsthistorien. Alfred Snöbohm publicerade 1871 ”Gotlands land och folk” som kanske för första gången betraktade den dittills berättade historien med ett visst kritiskt öga. Viktigast var dock kanske paleontologen Gustaf Lindström som 1892 och 1895 utgav ”Anteckningar om Gotlands medeltid”. Han hade gjort ett stort historiskt forskningsinsamlande från i flera fall ännu inte publicerade källor och gav en i vissa fall detaljerad bild av Gotlands och Visbys historia.

Efterföljaren, Adolf Björkander, vilken 1898 utgav sin avhandling ”Till Visby stads äldsta historia”, var mycket influerad av tysk patriotisk historieskrivning vid samma tid och gjorde Visby till en tysk kolonial skapelse på den gotländska kusten. Under många år dominerade denna felaktiga bild sedan historieskrivningen, till dess att Hugo Yrwing 1940 gav ut avhandlingen ”Gotland under äldre medeltid” som ifrågasatte den tyska dominansen och istället lyfte fram gotlänningarna själva. Under senare tid har dock även Yrwing mött kritik, framförallt från Dick Wase, vilken bl a ifrågasatt de slutsatser som dragits av Yrwing om farmän och organisation i Visby. Bland de saker som Wase punkterat är dels bilden av ”det tyska Visby”, dels ”de medeltida gotländska farmännen”. Viktiga insatser för eftermedeltida gotländsk historia har framförallt gjorts av Tryggve Siltberg, i flera förnämliga arbeten, och Anders R Johansson i tidskriften ”Haimdagar”.

Konsthistoriskt har 1900-talet varit en slags guldålder för Gotland. Först med Johnny Roosvals systematiska arbeten, sedan med Gunnar Svahnström och Erland Lagerlöf och genom dessa tre har vår kännedom om de gotländska kyrkorna vidgats avsevärt. Under senare tid har Torsten Svensson gjort viktigt kompletterande arbeten.

Hur bred historieskrivningen kring Gotland blivit visas även av ortnamnsforskningen på ön, där framförallt Ingemar Olsson och Evert Melefors bör nämnas. Arkeologin är ju också en ovärderlig hjälpvetenskap för historieskrivningen – även om inte alla arkeologer riktigt behärskar historieskrivandets metodik. Bland arkeologerna bör Erik Nylén och Waldemar Falck nämnas, vilka gjort ovärderliga insatser. Särskilt den senare, vilken genom sitt idoga samlande av bildmaterial från forna tiders Visby räddat en avsevärd kulturskatt. Fler har varit viktiga för den arkeologiska insatsen, men mer i punktvisa nedslag.

Historien har förändrats

Från att ända fram till 1800-talet ha betraktat alla sagor, sägner och skrivna ord som vittnesbörd om verkliga händelser har vi via den andra extremen, Weibullianismen som avvisar allt utom samtida dokument, förhoppningsvis landat någonstans där vi kan börja betrakta historien mer sansat. Säkert är det absolut inte, för människan har ingen historia av att vara sansad – allra minst i dagsläget – men på denna sida hyllas den s k ”Ockhams rakkniv”, vilken säger att ”mångfald ska inte förutsättas om det inte är nödvändigt”. D v s att man inte utan verkligt underlag ska konstruera undantag eller situationer enbart för att ifrågasätta en uppgift. Ett flagrant exempel på ett sådant brott mot ”Ockhams rakkniv” är den danske arkeologen Olaf Olsens arbete ”Hørg hov og kirke” 1966. I detta framförs en oändlig räcka av ”kanske”, möjligen”, kan”, förmodligen”, ”troligtvis”, ”inte omöjligt” – men inte ett enda belägg för att styrka teserna – för att få författarens idéer att framstå som trovärdiga. Olsen är också ett exempel på hur illa det kan gå när vissa arkeologer får för sig att skriva historiska verk.

Ett annat exempel är ”hednahovet i Gamla Uppsala”. Trots att denna idé enbart vilar på en ”uppenbarelse” av de superpatriotiska ”hyperboréerna” kring Olof Verelius och Olof Rudbeck (och inte ett enda dokument finns som styrker att Gamla Uppsala skulle ha varit hednatidens Uppsala) så florerar bilden. Ja, det är t o m så att våra främsta historiska tidskrifter i skrivande stund vägrar att släppa fram en debatt om frågan.

Men, på denna sida följer historieskrivningen den allra senaste forskningen. Därmed inte sagt, att allt som står där kommer att hålla i framtiden. Historien är för lång, lång tid framöver ett ofullständigt pussel och nya bitar tillkommer ständigt som kan förändra bilden. Så även för det som berättas nedan. Men, i dagsläget är det den mest adekvata historieskrivningen!

GOTLANDS MEDELTIDSHISTORIA

Tillbaka till startsidan

Kontakt: info@medeltidsgotland.se