MEDELTIDSGOTLAND

GOTLAND ORGANISATION

Man brukar säga att Gotland under järnålder och medeltid var en ”bonderepublik”. Det stämmer så till vida, att man – precis som flertalet germanska folk hos Tacitus – saknade en kung som styrde. Att sedan några velat tolka Beowulfskvädet som ett ”gotländskt” epos – så att ön skulle ha haft kungar – får tas för vad det är, nämligen icke underbyggda hypoteser, mot vilka inte minst dopnamnen hos de ”gotska” kungarna strider. Inga av dem är senare kända eller brukade – annat än i undantag – på ön. Dessutom måste man fråga sig hur rimligt det är att gutarna, efter att ha kastat av sig en kungamakt (som de måste ha gjort om Beowulfskvädet gällt Gotland) snart därefter skulle skattskriva sig under ett annat kungadöme.

Tvärtom så torde det vara så, att gutarna, jämte med friserna, till skillnad mot andra germanska folk inte utvecklade kungadömen under järnåldern. Istället var öns högsta styrande och beslutande organ ett kollektiv av tre äldste/landsdomare – de tre tredingsdomarna – vilka med hjälp av ”rådmän” på Gutnaltinget dels var öns högsta rättsskipande instans, dels dess högsta styrelse. Idag kunde vi kanske i rättshänseende jämföra dem med Högsta domstolen. I nästa instans residerade de tre på respektive tredingsting – den tidens ”hovrätt” – och under dessa var ön indelad i 20 ting med varsin äldste/domare, att jämföra med dagens ”tingsrätt”, med varsin tingsdomare.

Emellertid var det inte bara rättsskipning som var knutet till treding och ting. Även det förkristna, religiösa utövandet hängde ihop med organisationen. Varje ting hade eget blot/offer och gemensam offerplats. Över dessa stod tredingsblotet/-offret. Från åtminstone skatteskrivningen under sveakungen, omkring år 700, hade ön också ett högsta, gemensamt blot/offer, vid kultplatsen Vi i nuvarande Visby, där människooffer utfördes. Det är rimligt att tro, att sveakungen själv presiderade där med jämna mellanrum (kanske vart nionde år, vilket var frekvensen i Uppsala) och åtminstone från denna tid är det sannolikt att de äldste/domarna även haft en funktion som kultledare vid de lokala offren.

Under 1400-talet sökte den danska kungamakten stärka sitt grepp och inflytande över ön och från 1487 utsågs bara en landsdomare.

Med inlemmandet under sveakungen omkring 700 uppstod sannolikt de s k ”settingarna”, så att tredingarna splittrades i två halvor.

Gotland hade en väldigt självständig ställning inom sveaväldet och skötte sig i stort sett självt. Så utfärdade man t ex fördrag och överenskommelser med andra furstar, utan sveakungens på- eller inverkan. Det är svårt att se någon avgörande inverkan från den formelle herren annat än tillkomsten av Vi, settingarna och drag i det religiösa utövandet.